Det känns inte på riktigt.

Igår lämnade en familj Åredalen för Australien, där har de en del av sin släkt. Har vetat det länge att de ska iväg, men jag har skjutit bort det vill inte tänka på det. Jag har fortfarande svårt att greppa det, att det dröjer i värsta fall fem år innan vi ses igen.
Hur ser våra liv ut då? Jag kan inte se det framför mig.

Hon är en förebild för mig, sån härlig mamma och person.
Vi har gått i samma föräldragrupp. Hon med sin lillgubbe ;-) och jag med Minfia :-)

Jag önskar familjen de bästa, hoppas på att deras sista dagar i sveariket blir sköna dagar, värda att minnas. Att deras resa går smärtfritt och att ni kommer att trivas. Att barnen hittar rätt, med skola å vänner.

Stort lycka till till er.
Ni är saknade!