Amning.

Varför finns det ingen is i punshen?
Irriterad herre på krogen höjer sitt glas. Ingen is. Bara punsh.
Han klagar.
Då störtar is över honom . Bara is. Glaset blir fullt. Men ingen punsh.
Idealet för honom vore välavvägd blandning. Det får han inte på det här stället.
Det tar tid innan han accepterar sakernas tillstånd.

Det tar tid för spädbarnet också. Bröstmjölken är en underbar inrättning, men den brister i ett avseende. Den rinner inte jämt, i en prydlig ström.
Den störtar fram - eller kommer inte alls.
Barnet får suga tomt, länge. Sedan kommer en fors flödande som måste sväljas för kung och fosterland. Ibland mister barnet tålamodet och gråter förtvivlat av besvikelse och ansträngning.
Det betyder inte smärta.
Vem som helst som är vrålhungrig skulle bli förtvivlad över att öppna idel tomma kylskåp och skafferier, för att ena minuten efteråt bli bombarderad med med tretton stekar på en gång, som far ut ur kylen som skutna ur en kanon.
Om spädbarnet avbryter diandet för att lufta sitt missnöje, har man bara att server bröstet igen - i en attityd av att allt är i sin ordning. Det finns nu ingen is till punshen. I varje fall inte sådär lagom mycket.
För spädbarnet gäller: man kan inte ge för mycket mat, det kommer ut i endera änden.

Den här texten hitta Lunkan i Barnboken av Anna Wahlgren. Stämmer verkligen tycker jag.
Tilläggas bör att när barnet har sugit ett tag å när den då släpper för att skrika ut sitt missnöje, så är det ju allt som oftas att det börjar tokspruta så det stackars barnet blir lite lätt dränkt.
Ja ja va kan man begära av ett par bröst igentligen...